cirkus johansson.

Ikväll började en av mina chefer, Bernard, prata lite tyska med mig. Jag var inte helt förberedd på detta. Dels för att belgarna i allmänhet inte kan hantera mer än i snitt ett språk per liv (om ens det, två kollegor försökte igår hjälpa  mig med en läxa i min "SFI"-bok, nivå medelmåtta). Och dels för att jag aldrig studerat någon tyska. Nåväl, jag försökte hänga med så gott det gick och lyckades ibland svara på vad jag trodde var frågor (frågor känner man t.ex. igen på att den som pratar med en har blivit tyst och ser ut att vänta på nån slags reaktion). Efter ett tag lyckades jag säga att jag ska till Sverige en sväng nästa vecka, och uppriktigt intresserad sa han att det var ju spännande. (Norden är spännande. Det vet alla i Belgien. För vi har sjöar, och djur i det vilda som är stora som Belgian Blue). "Har du varit där, i Sverige, förut?", frågade han, vilket jag tolkade som "Har du varit där förut under ditt år här hos oss?". Och ja, det hade jag ju, både i julas och i maj. Lite senare i vår konversation på hitte-på-tyska frågade han mig var i Tyskland det är jag kommer ifrån. Där kunde jag valt att göra en Pel Dalton (ni som läst "Saker min flickvän och jag grälar om" vet vad jag menar, och ni andra bör läsa den, flera gånger om) och spinna vidare på att jag var från till exempel Hamburg för att inte göra chefen ledsen över att han inte visste vilket land jag kommer från (Sverige, red. anm.). Jag har ju bara jobbat för honom tjugofyra timmar om dygnet sju dagar i veckan (överdrift) det senaste året. Men jag valde att såra honom djupt och säga att jag kom från Skåne.

 

Vanligtvis brukar de få för sig att  jag är från Norge, och tycka synd om mig och mitt folk varje gång Breivik är på tapeten. 

 

Helgen ska jag spendera hos några vänner som har en innomhuspool, vilken ikväll var 30 grader varm. See ya later, n00bz.